Ett minne från en svunnen tid
Sickla udde fick på 1800-talet namnet Fanny Udde efter bageridirektör Ricard Westerdahls fru Fanny. Udden var välbesökt under somrarna och i synnerhet Westerdahls café som låg inbäddat i grönskan med vackra gläntor att vila i. Foto: Stockholmskällan, 1889.
Sickla park mellan Lugnets Allé och Södra länken är en kvarleva av Stockholms enda rena ekskog.
FÖRSTA GÅNGEN namnet Sickla förekommer i skrift var 1436. Sickla Park, skönhet eller idyll? Vad har de fattiga för glädje av sådant? På sin höjd i helvetet. Så pessimistiskt kunde fattiga på Södermalm betrakta Sickla park i slutet av 1800-talet. Den plats som en gång i tiden som kallades Näktergalens park. Så här skrev Bellman i Fredmans epistel nr 55:
”Mollberg gutår! Hör Näktergalen Långt kring Nacka, lyss åt Hammarby, än högt skyn, Än ner i dalen.”
Hammarby Sjöstad står idag på platsen som Bellman skrev om men troligtvis häckar inte näktergalen längre här.
Under medeltiden ägdes all mark runt Sicklaön och Hammarby sjö av kyrkan fram till reformationen. När Gustav Vasa blev kung förvisade han alla mentalsjuka och spetälska i Stockholms innerstad till Danvikens Hospital. Byggnaderna står kvar ännu idag. Området växte till ett område med 32 byggnader fram till 1783. Danvikens hospital och Sicklaö församling fick äganderätten till all mark och sjöarna runt Sicklaön. En märklig lokal skatteuppbörd (danviksskatten) infördes då och följde med ända in på 1900-talet.
Under 1700-talet byggdes Svinderviks slott som sommarslott till Skeppsredaresläkten Grill. Han var delägare i Ostindiska Kompaniet. Kort tid efter lät förmögna Grosshandlare och skeppsredare bygga stora sommarvillor i Nacka och anlitade kända arkitekter till att rita dessa vackra hus. Sickla ön och stränderna runt Hammarby sjö var för övrigt den första platsen i Stockholm där sommarnöjen började byggas även om den stora vågen av sommargäster dröjde till i början av 1800-talet.
Stora Sickla gård är den gård som fanns närmast dagens sjöstad. Gården har en minnesvärd historia och huvudbyggnaden var i sengustaviansk stil som tyvärr brann ner till grunden 1969. Gården hade många ägare över tid. En av de många ägarna var grosshandlare Arfwedsson. Han ville bygga sig en sommarstuga nära gården. Under en affärsresa till Österrike inspirerades han av de alpvillor han besökte och beslöt att bygga en sådan villa vid Svindersvik. Tidigare hade det funnits en krog på platsen med det fyndiga namnet Däckan. År 1850 fick arkitekten F W Scholander i uppdrag att rita en alpvilla åt Arfwesson. Följdriktigt fick den namnet Alphyddan.
Exakt var huset stod är inte klarlagt. Villan väckte stor uppmärksamhet runt om i Skandinaviens arkitektkretsar. Gårdens moderna historia börjar med att ett tryckeri (Cattun) startade på gården i mitten av 1800-talet. Holländaren Jan de Broen ledde arbetet. Tekniken var att man tryckte mönster på tyg vilket var mycket populärt i Europa vid den tiden. Verksamheten växte till en industri som fanns i nästan hundra år. Under 1800-talet avvecklade Sickla Gård sitt jordbruk. Uthyrning av fastigheterna runt gården och utarrendering av mark blev en viktig inkomstkälla.
Två kamrater från Konstakademin, Viktor Forsell och Per Ekström, hyrde ett litet orangeri intill huvudbyggnaden som en sommarateljé. De två konstnärerna drog till sig många kolleger och orangeriet blev en liten samlingsplats för konstnärer under några år. En av dem var Carl Larsson. Med tiden flyttade de flesta av konstnärerna utomlands eller bosatte sig på andra platser i Sverige. Men inte Viktor Forsell. Han hyrde övervåningen på huvudbyggnaden och där levde han resten av sitt liv.
Utsikt från landsvägen vid Skanstull över Hammarby sjö mot Södermalm och södra Hammarbyhamnen. Foto: Stockholmskällan, 1907
Sommargästerna runt Hammarby sjö som arrenderade tomter fick tillåtelse att bygga små stugor och anlägga bryggor. Fina promenadstråk runt stranden anlades vilket medverkade till att parken utvecklades. I det sammanhanget blev Fanny udde som fick sitt namn efter bageridirektören Richard Westerdahls fru Fanny. Udden, som idag är begravd under Hammarby Sjöstad, blev välbesökt under somrarna och i synnerhet Westerdahls café som låg inbäddad i grönska med vackra gläntor att vila i. Sjötrafiken var omfattande och flera ångslupar trafikerade runt Sicklaön och lade till vid bryggorna. De hade namn som ”Nacka Pelle” och ”Lungsoten”. I mitten av 1800 talet fick Sommarstugeägarna också friköpa tomterna och idyllen var optimal.
Men en avgörande förändring skulle komma. I maj 1889 besökte tre prominenta herrar Saltsjöbaden. Herrarna var Överståthållare Tamm, landshövding Themtander samt initiativtagaren K A Wallenberg. Anledningen till deras besök var att rekognosera för att bygga en skärgårdsstad. Förutsättningen för att kunna genomföra det projektet var att bygga en järnväg som skulle skära genom Nacka. Järnvägen hotade att spränga sönder idyllen vid Sickla park. Det blev dödsstöten för sommarstugeägarna och de sålde sina ägor till underpris.
Bankiren och initiativtagaren Knut Agaton Wallenberg köpte 1000 hektar och 30 kilometer strand i Saltsjöbaden och mark för att bygga en järnväg ut till Saltsjöbaden. År 1890 var alla kontrakten påskrivna och ekonomin i hamn. Järnvägen kunde börja byggas.
Till arbetsledare anställdes ingenjör och löjtnanten i Väg och Vattenbyggnadskåren Birger Stafsing som blev projektledare för detta gigantiska järnvägsbygge. Bygget var inte helt utan problem. Rallare blev skadade och tunnlarna vid Londonviadukten och Henriksdal var komplicerade att spränga sig igenom. Stadsgårdstunneln, även kallad ”undergången”, var med sina 637,5 m Sveriges längsta tunnel. Trots besvärligheterna kunde Oscar II inviga Saltsjöbanan den 3 juli 1893 och banan elektrifierades redan 1915.
Sickla park hade vid den tiden upphört mer eller mindre. Fabrikerna vid Sickla och Liljeholmens Stearinfabrik behövde arbetskraft och krävde bostäder. Den som först började hyra ut bostäder i Lugnet var Philip Johan Hjerta som också ägde bostäder i Henriksdal. Han byggde bland annat den skola som stod kvar nära Värmdövägen ända fram till 1960-talet. Nästa uthyrare av billiga bostäder i området blev grosshandlarna J O Carlsson och August Brodén från Södermalm. De två männen började bygga billiga och undermåliga hus för uthyrning till arbetare som kunde visa upp ett anställningskontrakt. Succesivt omvandlades Sickla park till ”samhället” Lugnet.
Med tiden spreds alkoholmissbruk och sjukdomar i husen. Grosshandlarna hade inget intresse av att försöka förbättra förhållandena utan misären utvecklades oroväckande. Ingenjör Frans Oskar Hagman på Krooks Petroleum kunde se misären i Lugnet från sin bostad. Han var driftsledare för den omlastningsbrygga vid Svindersvik som drevs av Krooks Petroleum AB och senare svensk Esso ända fram till 1970 talet. Platsen kallades Dockan i alla tider och fanns nedanför Henriksdalsberget. Hagman oroade sig för folkhälsan i området och engagerade sig i problemen. Han påverkade de styrande i Nacka stad om en förändring och hösten 1905 beslutade Nacka stad att införa en fattigvård i Lugnet. Samtidigt började fabrikerna kräva samhällets stöd i form av bättre bostäder och kollektivtrafik för sina anställda.
Nacka stad startade då en arbetsförmedling i huset Stora Gunnarsberg, vilket stod några meter bakom nuvarande Sickla busstation. Mitt emot arbetsförmedlingen drev Selma Petterson ett café som hade betydelse för många i Lugnet ändra fram till slutet på 1960-talet. Fackföreningarna hade möten där då möten på arbetstid var förbjudet. Många har vittnat om Selmas goda mackor. Nacka sportklubb bildades på caféet redan 1906 av grabbar från Lugnet, Danviken och Gäddviken. En av sportklubbens ledare, Wiking Harbom, skulle 1922 bilda Svenska ishockeyförbundet. Klubben ordnade redan första året tävlingar i löpning på vägarna runt Hammarby sjö och under vintern arrangerades skidtävlingar på Skatberget och Henriksdalsberget.
Under många år Under många år krävde Stockholms stad att Nacka skulle inkorporeras, men motståndet i Nacka var starkt och det blev inget av med samgåendet. Under 1930-talet breddades Värmdövägen av arbetslösa AK arbetare och Nacka började utvecklas. 1948 fick Nacka stadsrättigheter.
Lugnet som ”samhälle” närmade sig slutet under 1950-talet. Då planerade Kooperativa förbundet att anlägga ett kafferosteri på området, men eftersom det varken fanns stadsplanering, vatten eller avlopp så kunde varken fabrik eller bostäder byggas. I slutet av 1950-talet började man sanera Klara kvarteret och citykärnan i Stockholm och många hantverkare blev av med sina verkstäder.
Lugnet var en fri plats och hantverkarna byggde skjul av korrigerad plåt här där de kunde startade nya verksamheter. Redan under de första åren av 1950-talet fick området ett nytt liv med slammer och ljud från maskiner och arbete. Lugnet blev magiskt och lite lagt i mörker om ni förstår metaforen. En” legend” som jag minns från Lugnet är ”Månskensmördarn”. Han arbetade i hamnen och var bosatt i Lugnet. Ryktet florerade att han mördade sin fru en månskensnatt vid Sickla sluss. Någon bekräftelse på om det var sant har jag aldrig fått. Vi mötte honom ibland på grusvägen med hans bulldogg lössläppt och om nätterna hörde vi skallen av andra hundar. Det var hundarna som vaktade verkstäderna i Lugnet och oljelagret i Dockan.
Människorna i verkstäderna kunde nog inte i sin vildaste fantasi tro att Hammarby Sjöstad, en ny vacker stadsdel, skulle byggas på platsen cirka 50 år senare.
De sista bostadshusen i Lugnet området stod kvar här ända in på 1970-talet. Verkstadsområdet började rivas 1996 för att vara helt utplånat 2002 då de första sjöstadsborna flyttade in.
Träkåkarna, som kallades Sicklas fattighus, revs 1959 för att ge plats åt Alphyddan. Ett bostadsprojekt som började i villa Jenny Hill 1948, ett stenkast ifrån Sjöstadens vita fasader, och var en bytesaffär mellan fastighetsbolaget Dockan, byggfirman Anders Diös och Nacka kommun vilket kunde förverkligas 10 år senare.
Jag flyttade tillbaka på samma jordplätt 1963 för att sju år senare lämna Alphyddan och Lugnet. När jag nu smyger upp bakom höghuset och till min favoritplats på Sicklaberget är inget sig likt. Men jag tittar gärna ut över Hammarby Sjöstad och bländas av solreflexer från de ljusa fasaderna. Då blir mitt sinne ljust och med glädje åker jag färjan över vattnet med mina minnen.
Av BENGT OLSEN
Copyright: Tidningen Hammarby Sjöstad, oktober 2019