När Hammarby sjö var torrlagd
För nästan 100 år sedan var Hammarby sjö torrlagd och man kunde gå på sjöbotten.
FRAM TILL SLUTET av 1910-talet var Hammarby sjö en riktig insjö, inte bara den vattenled som planerarna nu felaktigt kallar Hammarby Kanal. Stora delar av kvarteren norr om Hammarby Allé, det mesta av Sickla Udde och Lugnet låg under vatten, med strandkanter flera meter högre upp än nuvarande kajer. Däremot gick det inte att med båt ta sig igenom till Mälaren eller Saltsjön, varken vid Skanstull eller vid Danvikstull. Enda möjligheten var att åka österut genom Långsjön (nu Sicklasjön) och Järlasjön och det gick länge ångslupar från Bondegatan till Nackanäs.
När staden växte behövde man nya transportvägar, också för sjötrafiken. Slussen räckte inte till och där var det besvärligt att komma igenom, för det fanns inte några högbroar för landsvägs- och järnvägstrafiken att passera på. Att öppna upp sjön vid Skanstull mot Årstaviken hade det funnits planer på sedan 1700-talet, men varken där eller vid Danviken blev något annat gjort än att en massa förslag till Hammarbyled lagdes fram och sedan fick avslag.
Till slut, den 25 maj 1914, klubbade stadsfullmäktige ändå igenom ett förslag. En farled för fartyg med 5,5 meters djupgående mellan Saltsjön vid Danviken och Skanstull, genom Årstaviken och Liljeholmsviken till Mälaren skulle bli verklighet. Våren 1917 började man schakta och spränga för leden vid Danvikstull.
På försommaren 1922 var större delen av Hammarby sjö helt torrlagd.
I början av 1918 kom beslut på att utvidga leden mellan Barnängen och Skanstull till en 60 m bred hamnbassäng och att börja bygga kajer vid norra sjöstranden. Under våren sänktes vattenytan en meter, genom urtappning från en kulvert vid Tegelviksgatan, och under resten av året sprängdes och schaktades både för Danvikskanalen och vid Hammarby sjö. Sprängstenen använde man till stödbankar eller tippade i Saltsjön. Under sommaren tappade man ur mer vatten och sänkte sjöns yta ytterligare 80 cm. Från december och till april 1920 sänktes vattenytan ännu mer och var nu nere i Saltsjöns nivå. Pumparna fortsatte att gå och till slut hade man kommit ner sex och en halv meter till.
Då gick det att börja muddra, schakta för slussen vid Skanstull och spränga bort en del uppstickande bergklackar på botten av den blivande Hammarbyleden. Stenen hamnade som fyllning längs de kajer som byggdes längs den sträcka som blev Norra Hammarbyhamnen.
När muddringen av Danvikstullskanalen var klar byggdes en fångdamm vid kanalens mynning mot Saltsjön. Foto: Hamnstyrelsen, 1925.
Danviksbron var nu under byggnad, halva bredden på Danvikskanalen urschaktad. Allt kostade som vanligt mycket mer än beräknat, så vid det här laget funderade man på att stänga leden mot Järlasjön och inte bygga någon sluss vid Sickla. 1921 röstades några miljoner till i anslag, så det gick att fortsätta enligt planerna, men 1914 utlovade statsbidrag såg man aldrig röken av. Under senhösten var muddringen klar och man kunde börja länsa Danvikskanalen och Hammarby sjö.
En fångdamm byggdes vid kanalens mynning mot Saltsjön och pumparna gick igång igen. Med tanke på risken för släntras gick det inte fort, nu sänktes vattennivån med ungefär en meter i månaden. För lång tid framåt blev insjön ett tidvis stinkande träsk. På försommaren 1922 var Danvikskanalen och större delen av Hammarby sjö helt torrlagda. Då fortsatte sprängningarna och schaktningarna på bottnen och man började bygga återstående kajväggar med murbruk och sprängsten och ovanför den planerade lågvattenytan klädde man in dem med röd granit.
I början av maj 1925 fick allmänheten en chans att promenera på sjöbotten.
Efter nya anslag gick det 1924 att sätta igång med det södra hamnområdet medan sjön ännu var torrlagd. Nu kom också ett nytt beslut om breddning av hamnbassängen från 60 till 80 meters bredd. Under april 1925 var terrasseringsarbetena avslutade och när så både Danviksbron och Skanstullsslussen var klara kunde man släppa på vattnet igen. Men innan dess fick både allmänheten och stadsfullmäktige var sin chans att ta en promenad längs träspänger på sjöbottnen. Drygt en månad senare var Hammarbyledens vattenyta i nivå med Saltsjöns och i maj 1926 fick de första fartygen börja trafikera leden. Någon invigning blev det inte förrän 1929, då kungen samtidigt fick inviga den nya Årstabron.
Av: HANS BJÖRKMAN
Copyright: Tidningen Hammarby Sjöstad, januari 2020