Nannskog: “Nu gillar jag Sjöstan”

När den f.d. landslagspelaren besökte Sjöstan för 18 år sedan förstod han inte varför någon ville bo här.

DEN NYBLIVNA SJÖSTADSBON Daniel Nannskog trivs väldigt bra i stadsdelen som han inte gillade alls tidigare.

– När Hammarby Sjöstad var nytt var jag väldigt anti, säger Daniel. Jag hade en polare som flyttade hit från Söder och jag kunde inte förstå det. Jag sa till honom att här kan man inte bo och att det var ett ruggigt felval av honom, men nu har Sjöstan satt sig. På senare år har jag kört igenom Sjöstan och tänkt att det här är inte så dumt. Jag har tagit promenader här och tänkt att det blev ju bra och att här skulle man ju kunna bo. Till sist växte det fram att vi ville flytta hit.  Det jag gillar mest är människorna här och att det är väldigt lite stök. Det finns många bra restauranger och jag gillar närheten till vattnet. 

Det sociala är viktigt

Tidigare bodde Daniel med sin familj i ett hus i Nacka, men eftersom hans son spelar i Hammarby, och tränar flera gånger i veckan på Årsta IP, blev resorna ett problem.

– Det var mycket därför som vi flyttade, säger han. Jag har suttit och kört från Nacka till träningen i Årsta hela tiden och det har varit slitigt. Det var inte bra för honom heller med stresssen att skynda ut till mig i bilen istället för att hänga med grabbarna i omklädningsrummet. Det sociala är oerhört viktigt och det var det jag gillade mest med fotbollen. Nu kan han enkelt cykla till träningen och komma tillbaka när han vill. 

Slutade med fotboll

Daniels fotbollskarriär startade redan när han var fyra år och började träna i ett litet lokalt lag i Helsingborg där han växte upp. 

– Jag var fast redan efter första träningen och så småningom gick jag över till Högaborg, som fostrat spelare som Henrik Larsson, Martin Olsson, Marcus Olsson, Imad Khalili, Abdul Khalili och Mats Magnusson. 

Han spelade även handboll under uppväxten och när han var 15 år valde han att enbart satsa på handbollen.

– Jag spelade inte fotboll igen förrän jag fyllt 19. Det var många viktiga år jag missade i min fotbollsutveckling och därför blev hela min karriär förskjuten.

En speciell väg

När han började spela fotboll igen var det i Högaborg som då låg i division 3.

 – Efter att ha spelat där i två år gick jag till Malmö i Allsvenskan, sedan kom jag upp till Djurgården, som då låg i Superettan, men vi gick direkt upp i Allsvenskan. Men karriären satt först fart på rikitgt när jag flyttade ner till Landskrona BOIS. Sedan var jag två år i Kina innan jag kom till Stabæk i Norge. Jag har gått en speciell väg som inte spelade i tonåren och sedan gjorde landslagsdebut när jag var 33, säger Daniel. 

Slog alla rekord

Efter sin aktiva karriär var han tränare för Stabæks andralag som spelade i motsvarande division 1, men efter ett år flyttade han hem till Sverige med sin familj och började jobba för SVT i samband med EM-2012. 

– Samtidigt som jag jobbade för SVT tränade jag FC Stockholm i division 4 för att hålla närheten till fotbollen. Där slog vi alla rekord man kan slå. Vi gjorde över 100 mål och släppte in 10. Vi mördade verkligen i den serien och gick upp till trean. Men mitt jobb på SVT gjorde att jag missade många matcher så då kände jag att jag måste hoppa av.

Vinna tillsammans

Men drömmen om att en dag få träna ett stort klubblag finns där.

–Ja, det är klart att man har funderingar. Man har ju sådant huvud att man tror att man skulle göra ett mycket bättre jobb än vad tränarna i Allsvenskan gör. Jag vet inte om det hade varit så, men det är någonstans gott att man har det självförtroendet. Det kittlar att vara tränare eller sportchef. Att vara med hela tiden på träningar och i omklädningsrummet, att få vara med om hela planeringen. Det finns inget bättre än att vinna tillsammans, att göra allting rätt och mata trepoängarna. Att tända upp spelarna till max, vilket jag tycker saknas hos Allsvenska tränare. Att verkligen få spelare att brinna, men det handlar också om att ha rätt spelarkaraktärer som kan kliva fram i motgångar. Men nu trivs jag väldigt bra på SVT, det är riktigt kul. Det är ett perfekt jobb för mig att få följa Allsvenskan och landslaget. 

Fotbollsminnen

Han har många fina fotbollsminnen, men det är två som sticker ut – Guldet i Stabæk, då han blev framröstad till bästa utländska spelaren genom tiderna, och landslagsdebuten.

– När jag kom till Stabæk hade man åkt ur förstaligan och ville gå upp. Målsättningen var att inte bara gå upp, utan att bli ett topplag och spela Champions League. Det tyckte jag lät coolt och det var på riktigt. Att vara med på den resan, när jag första året vinner skytteligan med 27 mål och vi går upp. Första året i högstaligan blev vi femma och jag vann skytteligan. Sedan kom vi tvåa och jag blev tvåa i skytteligan, och tredje året vann vi serien och jag blev etta i skytteligan igen. Det var en riktigt häftig resa som kröntes med ett guld. Ett annat fint minne är självklart när jag kom med i landslaget. Det var också väldigt stort, säger Daniel. 

Av POUL HEIE

Copyright: Tidningen Hammarby Sjöstad, september 2020

Läs om fler kända profiler i Sjöstan!